DET ÄR MOTIGT NU - JAG ÄR I KONFLIKT MED MIG SJÄLV

Det känns som om jag fastnat i vinkelvolten.
Ena dagen är jag motiverad till tusen, medan nästa dag vill jag inte göra något alls. Då känns allt oerhört motigt. Det känns som om jag är i konflikt med mig själv.
I sådana stunder påminner jag mig själv om mina mål, för att inte glömma varför jag påbörjade resan, men det kan ändå kännas tungt i sinnet.
Jag anammar uttryck och citat som jag kan finna styrka och kraft i (t ex Nikes "Just do it") och ibland lyckas jag ta mig iväg :).

Jag har simmat och bastat vid två tillfällen i förra veckan (torsdag och söndag), tack vare provträningsveckan Göteborgs stad bjuder på. Det har känts bra efteråt. Att jag faktiskt tagit mig ut och gjort det :)! Jag har känt mig stolt över mig själv :).

Ambitionen var att även prova på vattengympa den här veckan, bara för att testa på... Jag har skrivit upp tiderna i min webb-baserade kalender samt appen google Keep, för att ha tillgång till info när jag så önskar...

Men så kommer de där ständiga tankarna på mat. Framförallt på eftermiddagen, när jag känner mig så trött, så trött.
Jag har åkt buss och spårvagn i dagarna två. Promenerat när tillfälle givits. Kanske tröttar alla intryck och ambitioner ut mig.
I måndags eftermiddag, lade jag mig för att vila och var så himla trött att jag sov längre och längre. Sen kunde jag givetvis inte somna på hela natten. Jag bara räknade minuterna och ville att det skulle vara morgon igen.
Igår, efter jobbet, försökte jag läsa lite i boken "En man som heter Ove", men ögonen föll ihop. Men jag höll mig vaken, för att inte hamna i samma situation igen, som föregående natt.

När det kommer till knäsmärtan, känner jag mig fullständigt förtvivlad ibland. Så jag valde att testa smärtstillande igen... även om jag inte har fått någon hjälp av det tidigare... Jag köpte Diclofenac och Alvedon zapp - för att kunna gå som en vanlig människa.
Kan tabletterna ha en bieffekt som skapar mina malande tankar? Att jag ständigt tänker på mat och att jag känner en ovilja att motionera och ta hand om mig själv? Eller är det kanske min inre grundstämning som gör sig påmind?

Jag behöver lära mig att lägga in ett belöningstänk=nöjdhetstänk kring motionen, så att jag ser fram emot det som kommer efteråt, tills jag njuter av själva uppgiften så pass mycket, att det blir själva belöningen.

Jag tänker hela tiden på att hemmet inte är i ordning. Det stressar mig till tusen. Jag vill rensa - bland alla saker, både kläder, papper, prydnadssaker m m. Ena stunden är jag redo att skänka bort allt, medan i nästa stund tänker jag att varje krona jag kan få in för de gamla sakerna, kan jag ju nyttja till att köpa nytt, när jag väl gått ned i vikt, vill säga :).
Men att behöva ha kvar sakerna som jag vill göra mig av mig, stressar mig också... Då behövs det ju en mellanlagringsstation... Och då blir det lätt stökigt.
Gaaaah, för denna mellantid i processen... Detta dränerar min energi...
Men jag har i alla fall gått igenom några pärmar och tidskriftssamlare för att rensa bort papper som jag inte längre behöver. Det var papper från finskundervisning, citat och käcka uttryck m m. Och gamla brev. Varför skall jag hålla mig kvar i dåtiden? Det är ju här och nu jag lever :)!

Och så fort jag ser ordet process, kommer jag att tänka på uttrycket "Lita på processen". Att jag skall hitta ett nöjdhetsläge i kaoset. Att lita på att det ordnar sig - bara jag ser till att göra det... För det sker inte av sig själv.
Och så säger jag till mig själv att ANDAS. För det glömmer jag nog av att göra oxå, kan tänka.

Det känns som om jag har lättare för att ta mig ut på promenader. Så jag resonerar med mig själv kring att nöja mig med promenaderna, för de kostar ju inget.
Men så kommer nästa tanke, som påminner mig om att simning är träning för hela kroppen, och jag vill ju verkligen aktivera hela kroppen. Och så har jag ju köpt två bikinitoppar jag är nöjd med. Synd att låta dem ligga i byrålådan till ingen nytta...

Och sen, när jag ser vad vågen stannar på på morgonen (och viktminskningen inte sker fort nog), kan jag känna mig deprimerad för mindre. Och det tynger mig på något omedvetet plan...
Men sen, när jag tittar tillbaka på min resa, vecka för vecka, så ser jag ju att jag faktiskt går ned i vikt, stadigt... ca -0,8 kg per vecka.
Och det är banne mig inte dåligt :)!!!

Men men...
Det är i det här vinkelvoltslandet jag befinner mig i just nu.
Kanske är detta priset jag får betala, för att jag gör resan själv. Jag söker efter vägar som jag kan ta mig fram på...

Men en positiv sak, mitt i all förvirring, är ändå att knät börjar kännas lite bättre... Vissa dagar tar jag inga tabletter alls, för att testa om knät är på väg att bli bra av sig själv, eller om det är tabletternas förtjänst...

Och igår påbörjade jag min "kur" av Movizin Complex... som ju skall vara bra för besvär med leder m m.
Så jag kan nog med gott samvete säga att jag gör mycket, för att komma i form inför Berlinresan i april... Jag behöver bara påminna mig själv om det...

Och efter gårdagens handledning på jobbet, tänker jag att jag kanske t o m är i en utvecklingskris av något slag, i o m att jag protesterar och känner både lust och motvilja för det nya.
Och i nästa stund tänker jag att jag borde ta en promenad, för att få egentid - komma ut ur hemmets krävande känsla samt sortera tankarna (och givetvis slänga saker i återvinningen, när jag ändå håller på :)...).
Det får nog bli en liten promenix nu :)...

...

AHA-UPPLEVELSER
Under promenaden klurade jag på vad det var som höll mig tillbaka från t ex vattengympan på måndag- och tisdagkvällen - eller bara själva simmandet på valfri tid.
Just kvällstiden, tror jag kan vara trixig att få till, i o m att jag vill äta middag kl 17:30 och vattengympan är vid 18-tiden. Det blir stressigt och väldigt nära inpå ätandet. Och jag vill inte äta senare, i o m att det har funkat så bra med just den tiden hittills.
Jag är ju mer av en morgonperson, så jag tror att det kan vara käckt att fokusera på just morgon- och förmiddagstider istället :).
Jag klurade också på det där med pysslet, för det börjar banne mig kännas som något jobbigt igen. Jag har inte alltid inspiration till det. Och det skapar ångest. Och det gör mig ledsen att jag köpt alla saker som jag sen inte har lust att använda.
Men jag tänkte som så, att det kanske är bra att schemalägga pysseltiden också, så att jag vet att där och då pysslar jag, för att sedan kunna släppa tänkandet kring det under resten av veckans timmar. För det är ett evigt tänkande och malande kring det. Tankarna går runt och runt, men inget blir gjort.
Det där med rensande och städande i hemmet kan jag ju också schemalägga, så att jag vet att det finns tid för det, utan att tänkandet på det behöver dränera min energi helt och hållet.