FÖRÄNDRINGENS TID ÄR HÄR

ÅTERBLICK TILL 9 SEPTEMBER... nästan tre månader sedan

Jag har haft ont i knäna sedan 9 september. I början hade jag ont - så in i helvete. Det var något fruktansvärt. Jag led i, typ tre veckor innan jag gick till vårdcentralen. Jag fick högerknäet röntgat. (jag hörde inget om resultatet, utan fick ringa in själv... det visade inget...)
Jag kontaktade också Göran - sjukgymnasten och fick några övningar. Men inte fan gjorde jag dem. Nu, så här i efterhand, vet jag inte varför.
Jag provade med både smärtstillande och inflammationsdämpande medicin (receptfritt), men det hjälpte inte. Kanske var det det som gjorde att jag glömde av det hela... Smärtan avtog inte och då vågade jag inte belasta knäet. Sjukgymnasten tyckte att det var viktigt att få ned smärtan innan jag belastade...
Jag tog på mig offerkoftan och "sket i allt". Jag slutade ta smärtstillande och/eller inflammationsdämpande medicin. Jag ville inte stoppa i mig sånt kroppen inte mår bra av.

Sedan fick jag ett brev från läkaren, som hade reagerat på mina blodtrycksprover. Jag låg på 156/80. Inte bra. Så det blev till att hämta ut mediciner och börja äta Losartan 50 mg.

Knäet fortsatte att bekymra mig, natt som dag.

Den 19 oktober börjar stressen komma ikapp mig...
Jag är känslig för kritik. Det är lite jobbigt på jobbet... En brukare tar sig in under skinnet på en. Därtill skall jag packa inför en scrapträff och ha kurs på samma ställe. Jag har svårt att begränsa mig med packningen, som ju skall räcka i tre dagar. Detta skapar ångest.
Det känns som om det blir en massa missförstånd i kommunikation via e-post och en kurs-samordnare. Detta dränerar mig.
Därtill har jag ångest för att jag överäter. Jag vet ju så väl att jag inte bör göra det... Därtill plågas jag av tanken att jag ingen sjukgymnastik gör för att det fortfarande är besvärligt med knäna.
Och sen... Sen är stressen över att hålla kurs i stämplingstekniker något som bidrar till hög stress-faktor.

Jag kontaktade SOS International - gratis samtalskontakt via jobbet.
Där fick jag rådet att ta hand om min hälsa genom att vila, minska ned på kurser, göra sjukgymnastik, inte vara bekräftelsenödig (kring tankarna om brukaren...) m m...
Detta kändes hårt. Jag ville inte släppa kurserna, som ju gav mig mycket glädje (samt ökade stressnivån i kroppen)...

Och sen, på söndagen efter scrapträffen, den 25 oktober, small det till i höger hälsena. Helt plötsligt. Detta har besvärat mig sedan dess, både vid upp- och nedgång i trappor samt vid vanligt promenerande. Det drar och sliter i högerfoten.
Det tog mig sex veckor av smärta för att kontakta Göran - sjukgymnasten igen. Under tiden försökte jag ta mig fram i livet. Jag jobbade, även om jag hade ont som fan. Jag blev trött av detta. Väldigt trött. Slumrade till i soffan varje dag.
Jag var också lite nervös inför en gemensam aktivitet på jobbet - med brukaren som kryper in under skinnet på en.

En dag satt det i vårt trapphus en lapp om att det skulle ställas en container på gården, som vi kunde slänga möbler m m i. Det var startskottet för att vi skulle åka till IKEA för att köpa ny säng. Det blev en helt ny säng. Jani byggde...

Sen var det dags att förbereda sig inför en ny scrapträff. Jag förberedde saker som jag ville sälja och tog en relativt lätt packning med mig.
Dagen därefter hade jag en julkortskurs på Lindholmen.

Under hela hösten har jag stressat i tanken kring att hemmet ser ut som det gör. Det är alltid för mycket saker överallt.

Och sen var det dags att förbereda en kurs i Halmstad.
Alla dessa kurser... Hur har jag orkat?

Och inte nog med kurserna... Det har också funnits en känsla av att jag "måste" springa runt i affärerna i Halmstad, för att se om det finns något jag behöver. Snacka om tvång... Jag kunde inte njuta av besöket i Halmstad denna gång. Det blev en långsam och dryg kväll på hotellet med överätande av snacks och godis. Allt för att få tiden att gå.

Sen var det dags för en färgläggningskurs hos Pysselskafferiet. Och samma vecka även en scrapträff. Jag hade svårt att hitta inspirationen den dagen... Allt kändes som att vandra i klibbig kola.

Och sen, var det dags att åka till Salhgrenska för gruppinfo om olika sätt att gå ned i vikt.

Efter det, har huvudet varit fullt på att förändra mitt liv. Jag funderar bl a på att göra en Gastric Bypass-operation. Jag funderar också på att ändra mitt liv på så sätt att jag går ned i vikt på egen hand.
Jag satte ganska omedelbart igång att tänka på vad jag äter. Detta var för nästan två veckor sedan...

Jag väljer att fokusera på att både äta upp det som finns här hemma (ur ett miljötänk) samt tänka vegetarisk kost och fisk i kosten.

Jag har börjat att skriva upp vad jag äter samt planera vad jag skall äta. Jag tror att jag behöver den sortens planering för att kunna lyckas.

När jag får en idé om att äta hälsosammare, går tankarna oftast till linsgryta. Jag älskar linsgryta. Nackdelen är väl att mina tarmar kanske inte kan hantera det så väl. Detta leder mig till att leta efter info inom FODMAP - som ju handlar om att det är vissa typer av kolhydrater som min kropp inte klarar av.
Även om jag går emot det jag läser med vissa ingredienser, håller jag på att ändra riktning, vilket givetvis känns bra :).

Jag började att äta havregrynsgröt med chiafrön till frukost. Oftast funkar det riktigt bra. Inga pruttreaktioner efteråt.

Koständringen har också skapat en ändring i kroppen och tarmarnas förmåga att ta hand om det. Det blir explosionsartade bajsattacker... Precis när som helst. Det kör och värker i magen.

Sen gjorde jag tonfiskgryta. Samma sak där.
Jag fortsatte att äta dessa maträtter och magen var i olag till tusen. Mer än någonsin förut.

Det intressanta i det hela är, att ena dagen har jag kunnat äta linsgryta med smörgås, men inte nästa. Eller kunnat och kunnat, men med varierad styrka i bajsandet.

Jag har inte ätit några onyttigheter sedan den 24 november. Och med tanke på att jag fyllde 48 år den 26 november, kan man ju se det som något stort :). Det var således inget kalas eller firande med sötsaker eller annat tjafs :).

Jag har äntligen förstått, att ju fler uppdrag och uppgifter - om de så är av pysslig art eller något helt annat - så tar de tid från mig och min hälsa. Ju mer jag har att göra, desto tröttare är jag och har svårt att se hur jag skall kunna ändra på min livssituation.
Därför har jag tackat nej till fortsatta uppdrag hos två olika pysselföretag. Jag har låtit tanken mogna under några veckor, för att inte känna att jag förhastar mig. Det känns bra.

Jag vill ta kontrollen över mitt liv - men framförallt min egen hälsa. Det är ju bara jag som bryr sig om den - eller inte.
Jag vill orka leva även när jag blir äldre. Jag vill inte bli en sån som bara sitter och gnäller i soffan p g a hiskeliga smärtor och begränsningar.

Jag har skrivit in en massa tankar i en app - som funkar både i mobilen och datorn. Google Keep. Jag har sorterat tankarna och "att göra-uppgifterna" i olika "mappar", för att skapa ordning.
Jag har också fördjupat mig lite mer i både supermat, ifd-kost och fodmap.

Än så länge har jag inte börjat följa någon "diet".

Jag har dock börjat förbereda mig för alternativ till alla felaktiga sötsaker m m till jul. Jag har gjort så kallade hälsobollar, med nötter, torkad frukt, dadlar m m. Det är ju helt underbart att det finns så mycket gratistips på nätet.

Jag kan dock märka, att när jag väl gjort bollarna, ökar lusten att få äta dem... Även om de är nyttiga, så skall man inte frossa i dem. Så det där "missbrukar-beteendet" verkar finnas kvar. Det är något jag borde jobba med - mentalt...

Jag har också börjat äta tinade bär med laktosfri kvarg till mellanmål. Jag tror att jag skall sluta med det, och istället nöja mig med laktosfri keso. Kvargen är sötad - och det tror jag inte är bra för mig.