Ansvaret ligger alltid hos individen, men givetvis bör samhället sträva mot att få ett större urval av bra mat - kontra all skit (läs godis, glass, kakor, chips, tårtor och annat som jag säkerligen glömmer av just nu) i butikerna.
Dessa saker fastnade jag för i texten.
- Övervikt handlar om ohälsa. Det finns ingen som helst anledning att hylla en överviktig person, med ambitionen att normalisera övervikten. Det är personen som sådan, som i så fall skall hyllas, inte övervikten (min åsikt).
- Övervikt visar tydligt på att något inte står rätt till i kroppen. Övervikt medför också en massa risker för följdsjukdomar. Till en början kanske inte symptomen eller krämporna visar sig, men sen när de väl kommer, så kommer de med besked. Här talar jag givetvis om egen erfarenhet med långvarig smärta i både knän, fötter (hälsporre), hälsena, rygg (flera ställen på ryggen).
- Häften av den svenska befolkningen är överviktig eller fet. Det är ingen rolig statistik att ta till sig. Ännu värre är det att läsa att det finns 42 miljoner överviktiga barn i världen. Jag menar, 42 000 000 BARN, under fem år!!! Barnen kan knappast beskyllas för att ha överätit. Det är de vuxnas ansvar.
- Människan är inte programmerad för sjukdom (övervikt, åderfölkalkning, benskörhet, demens). Krämporna och besvären vi får beror på osund livsstil.
- Den vuxna individen bär ansvaret för vad denne stoppar i sig.
- Samhället, bör enligt mig, göras mer ansvarigt att se över vad som tillverkas och säljs ut till kund. "Vi lever i ett fetma-, inflammations- och sjukdomsframkallande samhälle...".
- Det finns en oändlig mängd skräpmat att välja bland, varje dag.
- Samhället genomsyras av stress och krav*.
- Arbetet med att uppmuntra folk till mera rörelse är i gång, men det borde lanseras på bredare front (min åsikt).
- Orsaker till fetma: gener, stress, okunskap kring bra mat (klassfråga).
- Att enbart skylla på individen kan skapa ännu mer stress, ångest och känsla av misslyckande.
AHA-UPPLEVELSER
* Just det där med stress har nog varit något som påverkat min ohälsa till stor del.
Jag har varit aktiv med något på min fritid, ända sedan 1996. Om det inte har varit universitetsstudier och extraarbete (inom psykiatri), så har det varit finskundervisning (som jag djupdök ner i).
Tio år senare fastnade jag för scrapbooking och kortmakeri och lät det ta över mitt liv. Jag andades papperskonst. Jag ville lära mig allt. Jag ville lära andra allt jag kunde. Jag ville bara ta in för att kunna ge tillbaka.
Jag lät ekonomin gå åt helvete, bara för att jag kände att jag fick en identitet och tillfällig gemenskap via scrapträffar, facebook o s v. Till stor del var det en befrielse att våga låta lära sig något helt nytt - bara för att bevisa för sig själv att jag faktiskt kan :). Men, det blev ett högt pris jag fick betala för det.
Det fanns ju hela tiden nya fina och spännande saker och tekniker att förälska sig i. Och sen skulle allt organiseras också. Och förvaringsmöbler och förvaringsburkar m m är inte gratis.
Just nu, när jag har pausat från pysslet, börjar jag känna hur skönt det är att inte ha den typen av krav på sig. Att inte behöva blogga på bestämda dagar. Att inte behöva forcera fram alster på beställning.
Jag är inbokad på en eller två scrapträffar i vår, förutom två kurser i mars. Jag både fasar och försöker se fram emot dem. Jag vet dock med mig att de kommer att stressa upp mig.
Men, tänker jag...
Kanske är jag bättre förberedd nu, i o m att jag motionerar dagligen, tänker på vad jag äter och bearbetar mig själv, dag för dag. Jag är långt ifrån "läkt", men jag hoppas försiktigt på en balanserad framtid :).
Jag hoppas att jag med tiden lär mig att både ta hand om mig själv och kunna utöva någon hobby - på lagom nivå, utöver mitt arbete.
Det är nog ett av problemen med mig, att jag vill ha allt eller inget. Och helst skall det ske nu. Inte imorgon. Nu. Otåligheten är nog min största drivkraft :).
Jag lät ekonomin gå åt helvete, bara för att jag kände att jag fick en identitet och tillfällig gemenskap via scrapträffar, facebook o s v. Till stor del var det en befrielse att våga låta lära sig något helt nytt - bara för att bevisa för sig själv att jag faktiskt kan :). Men, det blev ett högt pris jag fick betala för det.
Det fanns ju hela tiden nya fina och spännande saker och tekniker att förälska sig i. Och sen skulle allt organiseras också. Och förvaringsmöbler och förvaringsburkar m m är inte gratis.
Just nu, när jag har pausat från pysslet, börjar jag känna hur skönt det är att inte ha den typen av krav på sig. Att inte behöva blogga på bestämda dagar. Att inte behöva forcera fram alster på beställning.
Jag är inbokad på en eller två scrapträffar i vår, förutom två kurser i mars. Jag både fasar och försöker se fram emot dem. Jag vet dock med mig att de kommer att stressa upp mig.
Men, tänker jag...
Kanske är jag bättre förberedd nu, i o m att jag motionerar dagligen, tänker på vad jag äter och bearbetar mig själv, dag för dag. Jag är långt ifrån "läkt", men jag hoppas försiktigt på en balanserad framtid :).
Jag hoppas att jag med tiden lär mig att både ta hand om mig själv och kunna utöva någon hobby - på lagom nivå, utöver mitt arbete.
Det är nog ett av problemen med mig, att jag vill ha allt eller inget. Och helst skall det ske nu. Inte imorgon. Nu. Otåligheten är nog min största drivkraft :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar